Herrejävlar och gonnoréa -det var nära ögat att anal-oskulden rök. Antingen på plats vid Ecuadorianska gränsen av gränsvakt med latexhandske (och/eller, ännu värre, senare i Ecuadorianskt fängelse).
Jag och P är på väg till Equador och befinner oss Ipiales i Colombia nära gränsen. Jag har precis övertalat P att inte ta med något lattjo över gränsen (trot eller ej, det är jag som är den förnuftiga i resesällskapet). ”Det är så svagt i Equador” gnäller hon men ger till slut med sig. Vi kollar väskor nogrannt efter spår, och enligt inget-får-förfaras-principen lämnar vi hotellrummet i en duktig Lutzen-dimma.
När vi kommer till gränsen börjar problemen redan på Colombianska sidan. Colombianerna är såna hijos de putas, visar det sig, att grannländerna har börjat kräva intyg av bängen på att de inte har gjort något olagligt eller har problem med droger (där rök lejonparten av befolkningen). (En annan anledning till att Colombianerna inte står så högt i kurs i Ecuador kan vara att Colombianska armén nyligen knäppte en Colombiansk gerillaledare vid namn Raul Reyes i Equador utan att fråga om lov). Jag skrattade först när vi fick reda på att Colombianerna måste visa intyg på att de inte är rånare eller pundare för att passera gränsen till E, men satte snabbt skrattet i halsgropen. Inte bara saknade P detta intyg, hon saknade även ID-kort vilket krävs för att skaffa intyget (i detta, måste medges, något efterblivna land gäller inte pass som id-handling). Det hela ledde till att vi var tvugna att ta oss igenom en byråkratijungel på över tre tim vilket involverade två bankbesök, immigrations-kontoret, snut-häcken + några ställen till som det inte finns motsvarigheter till i Sverige. Utan att gå in på för många tråkiga detaljer kan nämnas att kön till bankerna sträckte sig långt utanför bankkontoret. P lyckades snacka sig förbi den ena och dessutom med bedriften att få ett provisoriskt id-kortet samma dag. Detta i ett land som nog måste ha världsrekord i mañana-mentalitet.
Humöret är långt ifrån på topp när vi på den Ecuadorianska sidan blir stoppade av en gräns-snut som vill kolla ignom väskorna. Jag får bita ihop rejält för att inte säga något olämligt när grisarna sliter upp packningen (de jävlarna packar aldrig ihop väskorna efter sig) men är iaf glad att min antismugglings-kampanj lyckades. När en av grisarna sliter upp min jacka ramlar något lattjo ut ur en av fickorna –alas, det är ogräs!!!
Ok, ta det lugnt sjöbjörnen, ingen anledning till panik. Det är uppenbart ofrivillig smuggling –hade räckt till ca en tredjedels joppe. Hur det hamnade där? Om detta tvistar de lärde. Visst slinker det ner en och annan joppe men det är P som är stor-puffaren. Och viktigare: Det är alltid hon som bär skiten, manliga snutar i C får nämligen inte muddra fruntimmer, och nästan alla snutar i är snubbar.
Trots den ringa mängden får gränssnutarna stor-spel, speciellt efter att även ha hittat Paolas rökpapper (pipan lyckades hon smuggla ner i en redan genomsökt väska utan att de såg). Gravalvarliga förklarar de allvaret i situationen, de må rökas skogar i Colombia, men i Ecuador puffas det minsann inte. Det förklaras ideligen hur mycket bättre Ecuadorianer är (än Colombianer) som inte röker, och hur dåligt det är med droger. Det bjuds på en hel buffé av moralkakor på dessa teman.
Paola pladdrar som vanligt på som en Thailändsk hora och kör sina skämt, men denna gång skrattar ingen. De börjar även hota med att inte bara neka oss inträde, utan även sätta oss i buren och drogtesta oss. Jag börjar få en lätt kallsvettning men behåller lugnet även om jag har en bild av en snut iklädd latexhandske i huvet. Jag låter P göra sin grej –hon misslyckas väldigt sällan med övertalningsförsök (det är även hon som är mest utsatt i egenskap Colombianska). Jag börjar fippla med min Google –nalle för att ha något att göra. Detta fångar en av grisarnas intresse (Alfa-galten verkade det som). Han börjar fråga hur mycket den kostade och vad den kan göra etc och blev föga förvånande mäkta impad när jag demade min N1:a. Stämningen lättades markant. De frågar hur mycket cash jag har på mig 20000 pesos svarar jag, (eftersom jag alltid tar med så litet som möjligt över gränser och använder bankomater på andra sidan). Om man inte räknar sexpacket bira vid Panama-Costa Rica –gränsen har jag bara behövt muta snutar en gång (i Fillipinerna) så jag kopplade inte direkt att de ville bli mutade (i vissa länder måste man visa upp cash för att komma in). Så de fick säga det rakt ut, och hur de sa det sa något om ambitionsnivån: Kan ni lämna lite pengar till läskeblask. 20000 Pesos är 80 spänn, och det betalade jag gladeligen. P lade till lite mynt. Free at last! När vi skulle gå kom P på att vi inte hade tillräckligt till bussen in till själva stan på andra sidan. Hon förklarar detta och frågar om vi kan få tillbaka 3000 till bussen. Då får vi tillbaka hela 20-lappen, de fyra snutarna har efter det kvar Paolas mynt att dela på -600 pesos, drygt två spänn. Hela gränsövergången tog sammanlagt 12 timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar