Nära anal-probing upplevelse vid Ecuadorianska gränsen – räddad av Google och århundradets minsta muta.

Herrejävlar och gonnoréa -det var nära ögat att anal-oskulden rök. Antingen på plats vid Ecuadorianska gränsen av gränsvakt med latexhandske (och/eller, ännu värre, senare i Ecuadorianskt fängelse).

Jag och P är på väg till Equador och befinner oss Ipiales i Colombia nära gränsen. Jag har precis övertalat P att inte ta med något lattjo över gränsen (trot eller ej, det är jag som är den förnuftiga i resesällskapet). ”Det är så svagt i Equador” gnäller hon men ger till slut med sig. Vi kollar väskor nogrannt efter spår, och enligt inget-får-förfaras-principen lämnar vi hotellrummet i en duktig Lutzen-dimma.

När vi kommer till gränsen börjar problemen redan på Colombianska sidan. Colombianerna är såna hijos de putas, visar det sig, att grannländerna har börjat kräva intyg av bängen på att de inte har gjort något olagligt eller har problem med droger (där rök lejonparten av befolkningen). (En annan anledning till att Colombianerna inte står så högt i kurs i Ecuador kan vara att Colombianska armén nyligen knäppte en Colombiansk gerillaledare vid namn Raul Reyes i Equador utan att fråga om lov). Jag skrattade först när vi fick reda på att Colombianerna måste visa intyg på att de inte är rånare eller pundare för att passera gränsen till E, men satte snabbt skrattet i halsgropen. Inte bara saknade P detta intyg, hon saknade även ID-kort vilket krävs för att skaffa intyget (i detta, måste medges, något efterblivna land gäller inte pass som id-handling). Det hela ledde till att vi var tvugna att ta oss igenom en byråkratijungel på över tre tim vilket involverade två bankbesök, immigrations-kontoret, snut-häcken + några ställen till som det inte finns motsvarigheter till i Sverige. Utan att gå in på för många tråkiga detaljer kan nämnas att kön till bankerna sträckte sig långt utanför bankkontoret. P lyckades snacka sig förbi den ena och dessutom med bedriften att få ett provisoriskt id-kortet samma dag. Detta i ett land som nog måste ha världsrekord i mañana-mentalitet.

Humöret är långt ifrån på topp när vi på den Ecuadorianska sidan blir stoppade av en gräns-snut som vill kolla ignom väskorna. Jag får bita ihop rejält för att inte säga något olämligt när grisarna sliter upp packningen (de jävlarna packar aldrig ihop väskorna efter sig) men är iaf glad att min antismugglings-kampanj lyckades. När en av grisarna sliter upp min jacka ramlar något lattjo ut ur en av fickorna –alas, det är ogräs!!!

Ok, ta det lugnt sjöbjörnen, ingen anledning till panik. Det är uppenbart ofrivillig smuggling –hade räckt till ca en tredjedels joppe. Hur det hamnade där? Om detta tvistar de lärde. Visst slinker det ner en och annan joppe men det är P som är stor-puffaren. Och viktigare: Det är alltid hon som bär skiten, manliga snutar i C får nämligen inte muddra fruntimmer, och nästan alla snutar i är snubbar.

Trots den ringa mängden får gränssnutarna stor-spel, speciellt efter att även ha hittat Paolas rökpapper (pipan lyckades hon smuggla ner i en redan genomsökt väska utan att de såg). Gravalvarliga förklarar de allvaret i situationen, de må rökas skogar i Colombia, men i Ecuador puffas det minsann inte. Det förklaras ideligen hur mycket bättre Ecuadorianer är (än Colombianer) som inte röker, och hur dåligt det är med droger. Det bjuds på en hel buffé av moralkakor på dessa teman.

Paola pladdrar som vanligt på som en Thailändsk hora och kör sina skämt, men denna gång skrattar ingen. De börjar även hota med att inte bara neka oss inträde, utan även sätta oss i buren och drogtesta oss. Jag börjar få en lätt kallsvettning men behåller lugnet även om jag har en bild av en snut iklädd latexhandske i huvet. Jag låter P göra sin grej –hon misslyckas väldigt sällan med övertalningsförsök (det är även hon som är mest utsatt i egenskap Colombianska). Jag börjar fippla med min Google –nalle för att ha något att göra. Detta fångar en av grisarnas intresse (Alfa-galten verkade det som). Han börjar fråga hur mycket den kostade och vad den kan göra etc och blev föga förvånande mäkta impad när jag demade min N1:a. Stämningen lättades markant. De frågar hur mycket cash jag har på mig 20000 pesos svarar jag, (eftersom jag alltid tar med så litet som möjligt över gränser och använder bankomater på andra sidan). Om man inte räknar sexpacket bira vid Panama-Costa Rica –gränsen har jag bara behövt muta snutar en gång (i Fillipinerna) så jag kopplade inte direkt att de ville bli mutade (i vissa länder måste man visa upp cash för att komma in). Så de fick säga det rakt ut, och hur de sa det sa något om ambitionsnivån: Kan ni lämna lite pengar till läskeblask. 20000 Pesos är 80 spänn, och det betalade jag gladeligen. P lade till lite mynt. Free at last! När vi skulle gå kom P på att vi inte hade tillräckligt till bussen in till själva stan på andra sidan. Hon förklarar detta och frågar om vi kan få tillbaka 3000 till bussen. Då får vi tillbaka hela 20-lappen, de fyra snutarna har efter det kvar Paolas mynt att dela på -600 pesos, drygt två spänn. Hela gränsövergången tog sammanlagt 12 timmar.

Ryktet om min död är synnerligen överdrivet. Min trogna Aspire One -netbook å andra sidan har haft en nära döden -upplevelse på ca två veckor, och både innan och efter har den fått chippa efter andan i EDGE eller, ve och fasa, endast GPRS -zoner. Blogg-gudarna har inte varit nådiga (för lite mode och latte-pimplande kanske?). Efter några minibuss, buss och pick-up -resor, ett antikt godståg, två speedboats och en slowboat, samt några turer med det mycket nobla fordonet "Bruja" (återkommer till det) är jag tillbaka i 3g-land och bloggen kan mot alla odds fortsätta sin gilla gång.

Precis innan jag skrev senaste inlägget hade Paola precis misslyckats med att köpa mer maja av de tidigare så givmilda snutarna -de drösbackarna dök inte upp på utsatt tid. Ok, Colombianer kommer aldrig på utsatt tid, men med tanke på att Paola är ett sånt pro att hon hade kunnat scora ogräs på ett IOGNTO -möte så var det inte lönt att vänta så länge.

Byn vi åkte till heter San Cipriani och ligger mitt i djungeln. Inkomstkällor: turism och guldvaskning. Både den klassiska von-anka -metoden med typ en tallrik, och med moderna grävmaskiner. På ett ställe längs floden jobbade två enorma grävmaskiner. Några meter därifrån sitter tre pajsare med sina tallrikar och vaskar... Tyvärr för långt bort även för mitt feta 300mm objektiv.

Byn har, kan man säga, två attraktioner: En flod med krisstall-klart vatten som bäst avnjuts på ett bildäck med en joppe i handen, och nämnda "brujas". Bruja betyder häxa men är i detta fall en moppe som surrats fast på en slags hemgjord vagn med bakhjulet mot rälsen (se bilder). Detta är ingen ploj-grej utan enda sättet att ta sig till byn om man inte vill knata genom djungeln eller planka på godståget som går en gång om dagen. Häxorna lastas inte bara med människor, utan även med allt från bananer till malm från byns guldgruva. Det fanns även enstaka fattigmans-häxor utan moppe som istället drevs genom att man stakade sig fram med en lång trästav. Faktum är att jag funderade på att spendera en dag med att sätta mig vid spåret och plåta alla lattjo häxor som passerade. Dock kom jag på andra tankar när jag upptäckte att det blev lynch-stämning varje gång jag tog upp kameran. Se t ex hur den bista old-timern på första bilden höjer ett hotfullt finger. De är inte så primitiva att de tror att man fångar själen i kameran eller liknande, teorin är snarare att de känner sig som apor i bur när (det iaf relativa) rikemansfolket kommer från Cali varje helg med sina kameror. Hursomhelst blev det mest zoom-objektiv efter det...

Då det bara finns ett spår uppstår ibland lätt panik vid möte, speciellt om man möter en viktigare häxa som malmhäxan. Eller godståget. Då blir det till att lasta av häxan illa kvickt och lyfta av den från spåret.

Dagen vi bestämde oss för att åka hem visade sig tyvärr vara en söndag. Dvs alla Caleños skulle hem samtidigt så det blev en jävla hugg-sexa på häxorna. Alla gapade och skrek och trängde sig, så vi chillde med en bira istället i väntan på att det skulle lugna ner sig. Det gjorde det inte, och till råga på allt började häx-jävlarna ta slut. Då kom godståget. Det såg ut att vara av första generationen som drivs av något annat än ånga. Folk börjar springa mot loket och klättra upp. Paola må röka träd, men hon är alltid på alerten så hon började omedelbart göra detsamma. Vi får plats med nöd och näppe. Här kommer den noblaste biten: Godståget som förvisso knappast var något fart-vidunder var fortfarande bra mkt snabbare än de moppedrivna häxorna. Resultatet blev att drösbackarna som hade trängt sig och bråkat fick kasta sig av sina häxor, oftast i sista sekunden och lyfta av dem från spåren när vi kom dundrande i svindlande 50-60 knyck. HA!

När de flesta har gått av vill Paola förstås tända en joppe. Hon frågar chafficen som verkar vara hyvens om det är ok. Inte lämpligt säger han, snart är vi i stan (Buena Ventura) där mången bäng trålar. Dessutom borde vi komma in i förarhytten i vilket fall som helst, ungjävlarna längs spåret hade tydligen, i brist på lämpligare sysselsättning, för vana att kasta sten på loket. Några minuter senare när vi är i förarhytten smäller det till utav bara helvete. Och inte bara en gång heller... Stryk skulle de ha!

Fortsättning följer...

Kolla min picasasida också för fler bilder, http://picasaweb.google.com/rolexfuralle. Håller på att ladda upp alla bilder jag har som är något att ha. De flesta i publika mappar utom vissa bilder som inte allmänheten är mogen för än (alla som var med på Svennebanansexan vet vad jag pratar om). Mappen Nytt Colombia är de senaste och uppdateras normalt flera ggr i veckan.

äntligen på väg...

Al fin! I bussen på väg mot kusten. Suttit fast i Cali över en vecka pga klen försäljning. (Därför jag kom igång med bloggen, inte så mkt att göra i Cali utan "plata".) Men nu verkar det ha vänt. Ska bli nobelt, inte varit på en strand sen början jag dec förjävligt; )

Om Colombianer

Låt mig berätta lite om Colombianerna: De är helt galna. I Colombia uppfattas jag som ordningssam och ansvarsfull, medan Somnell/Peter skulle vara punktliga. Mañana-mentaliteten är påtaglig. Själv planerar jag sällan mer än några dagar framåt, men här blir man nästan retad om man tänker på morgondagen. Man låter helt enkelt inte bli att göra något roligt idag för att det kan få tråkiga konsekvenser imorgon. Största hiten heter "Yo no sé mañana", ungefär "jag känner inte till morgondagen". Nuff' said.

(Bild: Miller (skedkvinnan), Paola och Moisos fot. Exempel på galna Colombianer)

I Colombia i allmänhet och Cali, där jag befinner mig nu i synnerhet är det all about TnA . Och de ska vara XXL av båda sorterna. Röven ska gärna vara av typen man kan ställa ett glas på när tjejen står upp. Eller för att citera Rocky, en röv som är så stor "att man ser den framifrån". Skyltdockorna har komiskt stora tuttar. Och de riktiga är inte direkt små heller... Cali är staden med flest plastikoperationer per kapita i världen sägs det. Vad gäller det manliga idealet så är det det vanliga: Cash. Personlighet tycks sällan vara viktigt. Att t ex de flesta av alla rika här är rika på kokainhandel eller stöld är mindre viktigt. Bara de är tillräckligt rika för att kunna bjucka på ett par schyssta rattar och en rejäl röv. Så att man blir snyggare och därmed kan byta upp sig mot en ännu rikare narcotraficante...

Cash mot Tits n' Ass är ju ett urgammalt system som borde vara ganska stabilt vid det här laget, men icke. Relationerna är ofta kaosartade med bjäbb och slagsmål. Anledningen är extrem svartsjuka och ett extremt kontrollbehov (från båda parterna). Miller, snuten Moisos fruntimmer (i vars lägenhet jag och Paola knoppar för tillfället), fick t ex spel häromdagen och försökte hugga honom med en sked! Som tur var sov han uppenbarligen inte under "avväpna svartsjukt fruntimmer med sked -lektionen" på snutskolan, så han klarade sig med några skråmor. Anledning: han packade ner en flaska parfym inför en resa till sin hemstad där hans farsa ligger sjuk. Ergo: han planerar att vara otrogen. Åtgärden blev att krossa parfymflaskan och attackera med sked. Värre gick det för Paolas ex som fick en blomvas krossad mot skallen. Han hamnade på sjukan och fick sy några stygn. Anledning: han spanade in Paolas väninnas sillisar (vilket är oundvikligt då hon alltid flashar dem på fyllan).

Första reaktionen från Millers 14-åriga son om sked-incidenten: Tur att det inte var min riktiga farsa, då hade hon åkt på fett med spö. Lilla Fridols principen: Det är bara komiskt när det är snubben som får stryk. Normalt är det förstås tvärt om. De flesta snubbar verkar vara riktiga svin, många av Paolas kompisar har fått spö någon gång och Miller hamnade på sjukan en vecka en gång pga exet. Men det finns förstås bra snubbar också, som Moiso och andra jag känner här. Speciellt i den yngre generationen. Även Paola har åkt på spö av sitt ex, men han slutade faktiskt efter att han själv fick sig en tur till sjukan.

Att västerlänningar ofta är populära i Colombia och liknande länder beror inte enbart på att vi förväntas ha cash. Vi spöar heller normalt inte våra flickvänner, och vi låter dem t o m gå på krogen på egen hand.

Har förresten fixat inställningarna så man kan kommentera utan inloggning.

Nu har jag äntligen fått in lite cash så jag kan fortsätta resan. Imorgon åker jag till en liten by i jungeln som heter San Cipriano. Hoppas på signal, men om det är radioskugga får ni klara er några dagar utan läsning.

"Mc-snutarna bromsar in några meter ifrån oss. Paola, som glider runt med taggen i näven som vanligt, försöker diskret smyga undan. För sent. En av snutarna växlar några ord med Moso och lämnar över en liten plastpåse av typen man förvarar bevismaterial i. Det är en gåva till Paola. I påsen ligger 10 perfekt rullade joppar."

Moso, normalkorrupt Colombiansk snut (varför i helvete går det inte att göra bildtexter nån som vet?)

Välkommen till min efterlängtade blogg. Ni som inte känner mig så bra: kan vara värt att följa denna blogg, jag reser nästan konstant, och det brukar hända mycket galet när man reser helt oplanerat, speciellt om man reser i lattjo länder som Colombia.

Moso, normalkorrupt Colombiansk snut (varför i helvete går det inte att göra bildtexter nån som vet?)

För att återkomma till snut-historien: Ni tycker förstås att detta är lite lattjo. Det är det också, men inte lika lattjo som det låter. Till saken hör att Moso, som är Paolas kompis, även är snut. Det var alltså hans kollegor som tyckte att Paola behövde lite mer maja (inte för att det var nån brist direkt). Sannolikt var de beslagtagna på gatan och en muta på några hundralappar inkammad (eller över tusen spänn för en turist). För korrupta är snutarna i Colombia (liksom i de flesta fattiga länder). Det märks tydligt inte minst för Moso. Han har nänligen semester nu, så han kan inte inkassera så många mutor, utan måste i stort sett klara sig på snutlönen på några tusenlappar i månaden (han är nån slags lägre polischef). Dock lyckades han ändå inkassera en muta häromdagen när vi var och drack öl i hans område. En barägare vars bar hotades av stängning kände igen moso trots civilklädseln och kom fram och förklarade situationen. Ingen fara, sa Moso, det tar jag hand om. Och blev något rikare.

Det har alltså sina fördelar att känna en snut. Häromdagen var vi på en natt-öppen liten kiosk med några stolar och drack öl. Gratis. Vi var inte de enda snyltarna heller, en hel drös snut-kollegor till Moso var där. Och konsumerade gratis. Över hälften av "kunderna" var snutar. Ägaren skulle nog ha tjänat på att betala en muta från början istället, men vad vet jag.